Jag har problem med att säga vad jag känner och om jag säger det så blir det oftast tafat. I stort sätt:

- Emm... jag... jo... har tänkt mycket......på...emmm...dig.

Exempelvis. 

Om folk frågar vad tänker du på då kommer svaret: 

-Mycket men ändå lite....

Jag kan inte säga det högt. Tänka det och skriva ner det går men när det kommer till att säga saker så blir det svårt. Rösten vill inte funka och jag får panik helt enkelt. 

Jag vet inte varför jag har det så men sån är jag. Men det betyder inte att jag inte har känslor för det har jag. Mitt problem ligger på att sätta ord på det. Okej vissa känslor är förrvirande och jobbiga för även mig. Som kärlek det förstår jag mig inte på... 

Det är en underbar känsla som kan gå över till smärta så fort och okontrollerat. Alla har vi våra ärr inombords men just när det kommer till kärlek har jag nog blivit sårad på alla sätt.... Otrogenhet, att inte duga till, bara vara första bästa och sen har även en av mina killar tvingat mig till att ha sex med honom och när jag vägrade så slog han mig...

Jag var rädd för honom och i 2 månader försökte jag lista ut hur jag skulle dra mig ut. För jag visste inte vad han skulle kunna göra så jag gjorde det via sms och gömde mig i 2 veckor för att han inte skulle kunna hitta mig. 

Så jag har haft otur med vänner och förhållanden. 

Men det kanske är meningen att jag skulle vart med om allt sånt för en anleding som jag inte vet om än men som kommer visa sig när det är dags för det .

Jag vill inte tänka att det är för att jag är en person som folk lätt hatar utan att i någon högre mening kanske ödet har gett mig dessa uppgifter att ta mig igenom för att jag ska klara av framtidens problem. 

Jag måste tänka framåt det gör att allt med min bagrund mindre betydligt.

Första gången i mitt liv tror jag på att jag har en framtid att även jag kan nå till himelen om jag bara kämpar på. Jag tänker inte sitta fast här förresten av mitt liv jag ska ut i världen och se allt jag vill se. Fota det jag vill fota.

Jag ska kämpa för att bli en fotograf, jag känner mig mer levande, mer hel, lyckligare och allt är så klart. Jag vet vad jag vill, vad jag kan göra och hur jag ska lyckas. 

Jag kan visa alla hur jag ser världen när jag tar bilder och jag kan få vardagliga saker att bli vackra. 

Mina känslor kan lyssa igenom linsen och ut i bilderna. Jag vill vara den vars bilder folk har på vägarna, på vykort och som bakgrunder på datorn/ mobilen.

För på så sätt behöver jag inte försöka förklara hur jag ser min värld utan att folk behöver bara se efter. Leta efter mitt budskap. Hitta mitt hjärta i mina bilder. Men även mina tårar, leenden och mina skratt. 

Allt ska finnas med. Alla känslor vill jag kunna fånga på bild men inte bara med personer men utan med naturen som naturen är utan att göra om den. Jag älskar naturen för den är som den är. Man ändrar den inte för man inte vill ha det ena eller det andra. För allt finns där och där ska det vara. 

Som oss människor har allt i naturen ett hjärta och en själ om man kan så lyckas man fånga det. Men i ett ögonblick kan en vanlig himmel bli till det vackraste du sett men så på ett ögonblick är det borta igen. Det gäller att hitta känslan för att fånga vackra saker på bild. 

Männsikor kan man få vackra med smink rätt ljus men inte naturen för den behövs inte ändras för den är redan vacker.