Vänskap är både det bästa och det värsta i mitt liv. Men jag ångrar inget av det jag kommer berätta i dag. För fast det slutade som det gjorde så har jag massor av bra minnen från dom med. Jag vill inte tänka på det som dåligt ENDAST dåligt. Man blir så lätt deprimerad av det. 

Och att vara deprimerad tar mycket på krafterna det tar mer än att vara glad. Men jag vet att ni vill höra om händelserna inte om vad som är jobbigast.

Mitt första dåliga vänskap var när jag gick i 7an 8an. Det var en tjej som var sommarboende i samma by som mig och varje sommar brukade vi hålla ihop. Hitta på olika saker, spanna på killar och så vidare. Jag såg en tjej sommaren efter 7an uppe i Glömminge som jag brukade vara vän med när jag var liten, rätt så liten. Men i alla fall så jag och min sommarkompis cyklade över dit och hälsade. Vi pratade i ett litet tag, bytte nummer, sen cyklade vi hem. 2 dar efter det var vi med denna tjej igen och jag tyckte det var roligt. För nu fanns det en till i vår grupp. 

Veckan efter åkte sommarboendet hem igen och den andra tjejen ville inte höra av sig till mig. Vad jag inte visste om var att dom andra två höll kontakten mycket mer än vad någon av dom gjorde till mig. Så ett helt år gick jag och väntade på att sommarflickan skulle komma tillbaka. Vi skickade brev till varanndra och hon skrev när hon kom. 

Så den dagen var jag där och väntade. Vi var som vi brukade mot varann och efter en vecka såg jag henne knappt. Alltid när jag frågade hennes mamma sa hon att hon var med den andra flickan. Jag var med dom tror det var 4 gånger i början av sommaren tills dom mer eller mindre inte orkade ha med mig längre. Dom svarade inte när jag ringde och om jag gick in i sommarflickan sa hon alltid:
- Jag kommer hem till dig i mon så kan vi prata och så som vi alltid har gjort.

Jag mitt dumma fån väntade och väntade hela dagen och halva kvällen, samma sak dagen efter, och dan efter det med.... 

Jag blev dumpad av min vän jag hade haft sedan jag var 2 och hon 3. Det kändes rätt mycket så sommrarna efter det försökte jag hålla mig i från dom men det var inte det lättaste när man bor i en liten by mitt i ingetstanns. Så typ 2-3 år efter det är jag ute och går som inget när dom kommer cyklandes. Jag sa inget utan fortsatte men dom kom fram och hälsade. Sommarflickan sa:

- Gud va fin du är!
I mitt huvud skrek jag:

-ÅH BARA KOM FRAM TILL MIG OCH TRO ATT JAG SKA KYSSA MARKEN DU GÅR PÅ ELLER VAD?! TRO INTE ATT JAG FÖRLÅTER DIG SÅ LÄTT....

Men hur min mun kom:

- Tack men jag måste gå vidare nu jag har rätt mycket energi att göra mig av med.

och hon sa:

-Okej men om du vill kan du komma in och prata efter du har vart och gått.

Vad skulle jag svara?

-Visst vi får se....

Sen gick jag vidare. Men jag gick inte in dit, varför skulle jag gå till någon som satte en kniv i ryggen på mig? För jag dög inte, var det det? Var jag för ful för att få vara med dig? För jobbig? I vägen? För störrande? Eller var det så att du hade trötnat på mig? 

Ärligt så måde jag skit för det men inte nu längre du lärde mig att även de äldsta vänner sätter knivar i ryggen om man inte ser bakåt i bland.

Mitt andra möte med kniven i ryggen var när jag jag gick i andra ring. Jag hade haft denna vännen sedan första dagen i första ring och jag älskar henne än. Jag är vän med henne nu men det gjorde bara ont. 

Vi hade haft en nära vänskap och mer än det till och med. Jag ÄLSKADE henne, första och enda tjejen jag har haft sådana känslor för om jag ska vara ärlig. Mändy detta handlar om dig... Jag minns inte hur vi började bråka eller om det änns var vi som bråkade. Jag tror det var du och "gurkan" som bråkade och jag sprang efter henne för jag hade lättast att förstå henne. Jag vet inte om du trodde att jag sa dåliga saker om dig för att hon skulle må bättre. Men det gjorde jag inte. Har nog aldrig gjort heller... Vissa saker har jag inte förstått men så är det med alla personer men aldrig pratat skit. Men jag minns att du började ignorera mig när jag hälsade och såna saker. Och när jag försökte prata med dig gick du din väg... Jag älskade dig även då... 

Jag ville ha ett svar och när jag äntligen var stark nog att konfrontera dig. Hade du slutat skolan och jag hörde inget från dig. Den smärtan var det värsta mitt hjärta vart med om. Jag kunde ligga och försöka minnas varför vi inte pratade och ju mer jag försökte förstå detsto mer tappade jag bort mig själv. Jag vet inte vad som hände men det hände. Vad jag än gjorde så är jag ledsen, väldigt ledsen. Jag minns inte vad som gick fel och det stör mig. Gör mig i bland galen. Men jag hoppas att vi kommer vara vänner, bättre vänner i framtiden.

Tredje gången. Var i 3 ring. Med "Gurkan". Vi hade bråkat eller inte bråkat. Hon hade skrickit på mig för inget en dag och jag som tänkte att det var bäst att lämna henne ifred lät henne gå. Jag som alltid har blivit tvingad till att säga förlåt ansikte mott annikte när jag gjort fel tänkte att hon skulle få göra det också. Jag skrev sms till henne om det och hon verkade gå med på det. Men så fel hade jag hon ville inte säga förlåt och jag trodde om jag ignorerar henne tills hon säger förlåt så borde hon förstå. Men nej hon använde tårar för att vända klassen i mot mig. Först var det dom jag ändå inte var med och sen alla dom jag bryde mig om. Hon tog i från mig allt bra. Hon gjorde så jag gav upp, ville dö.

Jag tvingades till skolan och allt jag gjorde där var att tänka på hur mycket jag hatade mitt liv. När någon pratade med mig var det bara för att skälla eller säga att någon av lärarna hälsar det eller datt. 

Inget roligt att vänja sig med det. Jag fattar inte vad som gick fel och ärligt har jag slutat bry mig nu. Hon lever sitt liv och jag mitt. 

Fjärde och sista gången ligger mer ilska bakom än. Detta var för ett år sedan i sommar. Jag hade träffat denna tjej några gånger under det året och under valborg hade hon fixat ihop mig med en av sina kill kompisar, eller laggt bollen i rullning. Ronja det är din tur nu. Jag hade kul med dig och killen. På ett nytt och främmande sätt. Men att du var här några dar när du inte hade det bra hemma. DET hade jag aldrig låtit någon innan vara. Jag ville hjälpa dig med dina problem. Vi hade bra tider och bra minnen. Men varför började du hata mig för inget? Du visste om vad som hade hänt innan och hur illa jag tagit åt mig, ville du ser hur länge jag kunde böjas innan jag bröts? Inte lång tid kan jag lova dig. Du tog i från mig allt jag hade lyckats bygga upp efter "Gukan".

Kul? Eller vad? Fattar inte vad som hände... Men en sak kan jag säga att jag vill slå dig sönder och samman om jag ser dig. Du förstöde allt för mig. Fick mig att gå sönder imobords. Fick mig att vilja ge upp. Fick mig att se endast mörker där ljuset bode. Du fick mig att hata dig. Och ärligt det gör jag än i dag och kommer göra ett tag till. För innan var det bara sorg och nu finns hat och om en litet tag kommer jag nog inte bry mig om dig. Du kommer vara en flugskit på en stor tavla. Du kommer vara en svart prick på ett  svart papper. Betydelselös. Men just nu måste jag få ut alla dessa känslor för att få ut dom. Jag tänker inte hålla inne saker längre så Ronja "syster" som du sa att du var, håll avståndet mellan oss eller se ut utanför som du gör inombords. Som skit...

Tack alla där som läser. <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har problem med att säga vad jag känner och om jag säger det så blir det oftast tafat. I stort sätt: - Emm... jag... jo... har tänkt mycket......på...emmm...dig. Exempelvis.  Om folk frågar vad tänker du på då kommer svaret:  -Mycket men ...

I bland känns det som om jag inte vet vem jag är. Verkar det konstigt? Kanske det.  Allså jag vet inte men vissa känslor jag har känns inte äkta, verkar inte finnas där eller verkar ligga över en annan känsla. Så jag kommer inte åt mina egna känslo...

Okej nu det det som hände under samma period fast det som var bra. Här kommer även personer nämnas. Men för en bra anledning. Några av dom fick mig att hoppas, att vilja leva, att hoppas. Denna är om vänskap och kärlek.   höst 2006 första dan på ...

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag har gått omkring med dessa händelser så länge att det är svårt att säta orden rätt. Jag får väll börja från början okej inte från min födelse utan från min början där allt började gå fel. Ni får ha tålam...