Jag har problem med att säga vad jag känner och om jag säger det så blir det oftast tafat. I stort sätt:

- Emm... jag... jo... har tänkt mycket......på...emmm...dig.

Exempelvis. 

Om folk frågar vad tänker du på då kommer svaret: 

-Mycket men ändå lite....

Jag kan inte säga det högt. Tänka det och skriva ner det går men när det kommer till att säga saker så blir det svårt. Rösten vill inte funka och jag får panik helt enkelt. 

Jag vet inte varför jag har det så men sån är jag. Men det betyder inte att jag inte har känslor för det har jag. Mitt problem ligger på att sätta ord på det. Okej vissa känslor är förrvirande och jobbiga för även mig. Som kärlek det förstår jag mig inte på... 

Det är en underbar känsla som kan gå över till smärta så fort och okontrollerat. Alla har vi våra ärr inombords men just när det kommer till kärlek har jag nog blivit sårad på alla sätt.... Otrogenhet, att inte duga till, bara vara första bästa och sen har även en av mina killar tvingat mig till att ha sex med honom och när jag vägrade så slog han mig...

Jag var rädd för honom och i 2 månader försökte jag lista ut hur jag skulle dra mig ut. För jag visste inte vad han skulle kunna göra så jag gjorde det via sms och gömde mig i 2 veckor för att han inte skulle kunna hitta mig. 

Så jag har haft otur med vänner och förhållanden. 

Men det kanske är meningen att jag skulle vart med om allt sånt för en anleding som jag inte vet om än men som kommer visa sig när det är dags för det .

Jag vill inte tänka att det är för att jag är en person som folk lätt hatar utan att i någon högre mening kanske ödet har gett mig dessa uppgifter att ta mig igenom för att jag ska klara av framtidens problem. 

Jag måste tänka framåt det gör att allt med min bagrund mindre betydligt.

Första gången i mitt liv tror jag på att jag har en framtid att även jag kan nå till himelen om jag bara kämpar på. Jag tänker inte sitta fast här förresten av mitt liv jag ska ut i världen och se allt jag vill se. Fota det jag vill fota.

Jag ska kämpa för att bli en fotograf, jag känner mig mer levande, mer hel, lyckligare och allt är så klart. Jag vet vad jag vill, vad jag kan göra och hur jag ska lyckas. 

Jag kan visa alla hur jag ser världen när jag tar bilder och jag kan få vardagliga saker att bli vackra. 

Mina känslor kan lyssa igenom linsen och ut i bilderna. Jag vill vara den vars bilder folk har på vägarna, på vykort och som bakgrunder på datorn/ mobilen.

För på så sätt behöver jag inte försöka förklara hur jag ser min värld utan att folk behöver bara se efter. Leta efter mitt budskap. Hitta mitt hjärta i mina bilder. Men även mina tårar, leenden och mina skratt. 

Allt ska finnas med. Alla känslor vill jag kunna fånga på bild men inte bara med personer men utan med naturen som naturen är utan att göra om den. Jag älskar naturen för den är som den är. Man ändrar den inte för man inte vill ha det ena eller det andra. För allt finns där och där ska det vara. 

Som oss människor har allt i naturen ett hjärta och en själ om man kan så lyckas man fånga det. Men i ett ögonblick kan en vanlig himmel bli till det vackraste du sett men så på ett ögonblick är det borta igen. Det gäller att hitta känslan för att fånga vackra saker på bild. 

Männsikor kan man få vackra med smink rätt ljus men inte naturen för den behövs inte ändras för den är redan vacker.

I bland känns det som om jag inte vet vem jag är. Verkar det konstigt? Kanske det. 

Allså jag vet inte men vissa känslor jag har känns inte äkta, verkar inte finnas där eller verkar ligga över en annan känsla. Så jag kommer inte åt mina egna känslor. 

Jag känner mig förvirrad, borttappad på ett kusligt sätt. Det känns som alla personer snurrar så fort att jag inte kan få grepp om dom. Kan inte släppa dom in... Kan inte få ut vissa andra.... Varför känner jag mig så här? 

Förvirrad och ständigt ensam. Jag kan vara med människor jag tycker om men det är inte många som kan ta bort känslan av att vara ensam. Jag vill släppa in människor i mitt liv men jag kan inte, jag är för rädd. Rädd för vad dom kommer att göra lika mycket som att jag är rädd för vad jag kommer känna. Jag är lite känslomäsigthandikapad efter allt som har hänt så har bieffekterna blivigt att jag har svårt att släppa in människor intil mitt hjärta. Jag kan inte berätta enkla saker som hur jag känner eller vad jag tänker. Det går inte bara. Jag kan inte. 

Rädslan av att dom kommer lämna mig för att jag är som jag är tror jag är en stor del då många har gjort det men om jag sa att det var allt så skulle jag ljuga. Jag är rädd för hur jag kommer ändras, mina känslor och den jag är. 

Jag tror väll att det är enklast att vara ensam för det är mindre plågsamt än att bli lämnad eller sviken. Det har hänt tillräkligt i mitt liv med vänskap likaväl som med kärlek. 

Jag vill inte gråta mer över människor som har sårat mig, genom att lämna mig, svika mig eller sluta bry sig om att jag finns. Jag hänger fast i det illa jag känner men jag vågar inte att visa mer. 

Jag vet inte hur det började eller om jag alltid varit så här. Många tror att jag har valt att ha det så här men det har jag inte. Att inte kunna vissa sina sanna känslor och att inte kunna säga vad jag tänker är...... Plågsamt. Känns lite som att ha krossade spegelskärvor i hjärtat som skärr sönder allt det kommer åt. 

Men ändå envisas jag om att ha mig själv stängd fast jag inte vet vem jag är....

Detta kanske gav några personer svar därute om varför vissa saker är som dom är....

Vänskap är både det bästa och det värsta i mitt liv. Men jag ångrar inget av det jag kommer berätta i dag. För fast det slutade som det gjorde så har jag massor av bra minnen från dom med. Jag vill inte tänka på det som dåligt ENDAST dåligt. Man blir så lätt deprimerad av det. 

Och att vara deprimerad tar mycket på krafterna det tar mer än att vara glad. Men jag vet att ni vill höra om händelserna inte om vad som är jobbigast.

Mitt första dåliga vänskap var när jag gick i 7an 8an. Det var en tjej som var sommarboende i samma by som mig och varje sommar brukade vi hålla ihop. Hitta på olika saker, spanna på killar och så vidare. Jag såg en tjej sommaren efter 7an uppe i Glömminge som jag brukade vara vän med när jag var liten, rätt så liten. Men i alla fall så jag och min sommarkompis cyklade över dit och hälsade. Vi pratade i ett litet tag, bytte nummer, sen cyklade vi hem. 2 dar efter det var vi med denna tjej igen och jag tyckte det var roligt. För nu fanns det en till i vår grupp. 

Veckan efter åkte sommarboendet hem igen och den andra tjejen ville inte höra av sig till mig. Vad jag inte visste om var att dom andra två höll kontakten mycket mer än vad någon av dom gjorde till mig. Så ett helt år gick jag och väntade på att sommarflickan skulle komma tillbaka. Vi skickade brev till varanndra och hon skrev när hon kom. 

Så den dagen var jag där och väntade. Vi var som vi brukade mot varann och efter en vecka såg jag henne knappt. Alltid när jag frågade hennes mamma sa hon att hon var med den andra flickan. Jag var med dom tror det var 4 gånger i början av sommaren tills dom mer eller mindre inte orkade ha med mig längre. Dom svarade inte när jag ringde och om jag gick in i sommarflickan sa hon alltid:
- Jag kommer hem till dig i mon så kan vi prata och så som vi alltid har gjort.

Jag mitt dumma fån väntade och väntade hela dagen och halva kvällen, samma sak dagen efter, och dan efter det med.... 

Jag blev dumpad av min vän jag hade haft sedan jag var 2 och hon 3. Det kändes rätt mycket så sommrarna efter det försökte jag hålla mig i från dom men det var inte det lättaste när man bor i en liten by mitt i ingetstanns. Så typ 2-3 år efter det är jag ute och går som inget när dom kommer cyklandes. Jag sa inget utan fortsatte men dom kom fram och hälsade. Sommarflickan sa:

- Gud va fin du är!
I mitt huvud skrek jag:

-ÅH BARA KOM FRAM TILL MIG OCH TRO ATT JAG SKA KYSSA MARKEN DU GÅR PÅ ELLER VAD?! TRO INTE ATT JAG FÖRLÅTER DIG SÅ LÄTT....

Men hur min mun kom:

- Tack men jag måste gå vidare nu jag har rätt mycket energi att göra mig av med.

och hon sa:

-Okej men om du vill kan du komma in och prata efter du har vart och gått.

Vad skulle jag svara?

-Visst vi får se....

Sen gick jag vidare. Men jag gick inte in dit, varför skulle jag gå till någon som satte en kniv i ryggen på mig? För jag dög inte, var det det? Var jag för ful för att få vara med dig? För jobbig? I vägen? För störrande? Eller var det så att du hade trötnat på mig? 

Ärligt så måde jag skit för det men inte nu längre du lärde mig att även de äldsta vänner sätter knivar i ryggen om man inte ser bakåt i bland.

Mitt andra möte med kniven i ryggen var när jag jag gick i andra ring. Jag hade haft denna vännen sedan första dagen i första ring och jag älskar henne än. Jag är vän med henne nu men det gjorde bara ont. 

Vi hade haft en nära vänskap och mer än det till och med. Jag ÄLSKADE henne, första och enda tjejen jag har haft sådana känslor för om jag ska vara ärlig. Mändy detta handlar om dig... Jag minns inte hur vi började bråka eller om det änns var vi som bråkade. Jag tror det var du och "gurkan" som bråkade och jag sprang efter henne för jag hade lättast att förstå henne. Jag vet inte om du trodde att jag sa dåliga saker om dig för att hon skulle må bättre. Men det gjorde jag inte. Har nog aldrig gjort heller... Vissa saker har jag inte förstått men så är det med alla personer men aldrig pratat skit. Men jag minns att du började ignorera mig när jag hälsade och såna saker. Och när jag försökte prata med dig gick du din väg... Jag älskade dig även då... 

Jag ville ha ett svar och när jag äntligen var stark nog att konfrontera dig. Hade du slutat skolan och jag hörde inget från dig. Den smärtan var det värsta mitt hjärta vart med om. Jag kunde ligga och försöka minnas varför vi inte pratade och ju mer jag försökte förstå detsto mer tappade jag bort mig själv. Jag vet inte vad som hände men det hände. Vad jag än gjorde så är jag ledsen, väldigt ledsen. Jag minns inte vad som gick fel och det stör mig. Gör mig i bland galen. Men jag hoppas att vi kommer vara vänner, bättre vänner i framtiden.

Tredje gången. Var i 3 ring. Med "Gurkan". Vi hade bråkat eller inte bråkat. Hon hade skrickit på mig för inget en dag och jag som tänkte att det var bäst att lämna henne ifred lät henne gå. Jag som alltid har blivit tvingad till att säga förlåt ansikte mott annikte när jag gjort fel tänkte att hon skulle få göra det också. Jag skrev sms till henne om det och hon verkade gå med på det. Men så fel hade jag hon ville inte säga förlåt och jag trodde om jag ignorerar henne tills hon säger förlåt så borde hon förstå. Men nej hon använde tårar för att vända klassen i mot mig. Först var det dom jag ändå inte var med och sen alla dom jag bryde mig om. Hon tog i från mig allt bra. Hon gjorde så jag gav upp, ville dö.

Jag tvingades till skolan och allt jag gjorde där var att tänka på hur mycket jag hatade mitt liv. När någon pratade med mig var det bara för att skälla eller säga att någon av lärarna hälsar det eller datt. 

Inget roligt att vänja sig med det. Jag fattar inte vad som gick fel och ärligt har jag slutat bry mig nu. Hon lever sitt liv och jag mitt. 

Fjärde och sista gången ligger mer ilska bakom än. Detta var för ett år sedan i sommar. Jag hade träffat denna tjej några gånger under det året och under valborg hade hon fixat ihop mig med en av sina kill kompisar, eller laggt bollen i rullning. Ronja det är din tur nu. Jag hade kul med dig och killen. På ett nytt och främmande sätt. Men att du var här några dar när du inte hade det bra hemma. DET hade jag aldrig låtit någon innan vara. Jag ville hjälpa dig med dina problem. Vi hade bra tider och bra minnen. Men varför började du hata mig för inget? Du visste om vad som hade hänt innan och hur illa jag tagit åt mig, ville du ser hur länge jag kunde böjas innan jag bröts? Inte lång tid kan jag lova dig. Du tog i från mig allt jag hade lyckats bygga upp efter "Gukan".

Kul? Eller vad? Fattar inte vad som hände... Men en sak kan jag säga att jag vill slå dig sönder och samman om jag ser dig. Du förstöde allt för mig. Fick mig att gå sönder imobords. Fick mig att vilja ge upp. Fick mig att se endast mörker där ljuset bode. Du fick mig att hata dig. Och ärligt det gör jag än i dag och kommer göra ett tag till. För innan var det bara sorg och nu finns hat och om en litet tag kommer jag nog inte bry mig om dig. Du kommer vara en flugskit på en stor tavla. Du kommer vara en svart prick på ett  svart papper. Betydelselös. Men just nu måste jag få ut alla dessa känslor för att få ut dom. Jag tänker inte hålla inne saker längre så Ronja "syster" som du sa att du var, håll avståndet mellan oss eller se ut utanför som du gör inombords. Som skit...

Tack alla där som läser. <3

Okej nu det det som hände under samma period fast det som var bra. Här kommer även personer nämnas. Men för en bra anledning. Några av dom fick mig att hoppas, att vilja leva, att hoppas. Denna är om vänskap och kärlek.

höst 2006 första dan på nya skolan. 

Personer som nämns Nicole och Jerry.

Jag hade varit så nervös över att få börja i en ny skolan att jag knappt sovit alls. På första bussturen till skolan satt jag med min bästa vän Nicole. Hon är snäll, söt och rolig. Vi har kännt varandra sedan förskolan. Vi pratade om hur nervösa vi var om hur vi hoppas att det ska bli. Hon hoppades på att det fanns söta pojkar där. Och för henne fanns det det. 
Men jag hade under vår besök i 6an sätt en kille som var helt underbar. Han såg bra ut och allt jag visste var att hans namn var Jerry. 
Så jag och Nicole hittar vart vi ska och första dan i skolan gick fört förbi. 

Nicole tack för att du alltid fanns och finns där för mig. Du kommer nog bli nämnd några hundra gånger :)

Jag såg inte Jerry första dan eller första veckan. 

Några veckor in i skolan såg jag honom för första gången sedan i nian. Jag trodde knappt mina ögon. Men mer tid gick och jag fastnade för honom mer och mer, Fast jag inte visste något om honom. Jag letade upp honom på nätet och fick kontakt med honom där. Det var Nicole som hade hjälpt mig att hitta honom. 

Sommare mellan 7an och 8an hade vi en liten fling som höll i 1,5 vecka, Men efter det var jag inte lika efter honom.

Nicole jagade söta killar genom att förfölja dom runt i skolan. Det var rätt kul. Kändes spänande och barnsligt nog förbjudet xD 

Fast jag älskade det, fast det inte var jag som tyckte om dom.

Men det var vårtat lila dagliga äventyr och jag avgudade varje konstig ide du fick. 

För i allt dåligt så fanns det bra saker och du gav mig dom. 

I 8an träffade jag nya personer. 

Personer som nämns Frida, Lollo, Sandra, Jennie, Jenny, Anton och Tom

Först var Frida. Jag gick baklänges och gick in i henne av en slump. En lycklig slump. Jag bad om ursäkt och gick vidare. Sen träffade jag Lollo som jag och Nicole blev snabbt vänner med och genom henne fick jag lära känna Frida. Konstig slump men en lycklig sådan. 
Lite efter det träffade jag Sandra, Jennie och Jenny. Tre underbara personer som jag fick dela massor av bra skratt och minnen av. 
Det var vi igenom skansen. Det kom till folk och folk försvann. Sånt som händer. Men det var vi som höll ihop mest. 

Efter jag börjat skärra mig fick ni mig att försöka sluta men viktigast sa ni att jag var en bra person och att alla andra hade fel, Det fick mig att stå ut längre och fick mig att våga hoppas i mellan åt. Ni stod för min lycka och mitt hopp. Ni var de bästa vännerna jag kunde ha. Ni fick mig att skratta och le fast jag var trasig innuti och kände smärtan från mitt hjärta. 

Men även i 8an träffade jag Anton och Tom. Anton var då Jennies kille och han var rolig att prata med. Jag föll för Tom senare och det var väll inte det lyckligast förhållandet men ett tag var det bra. Jag var glad, förlåt Tom jag är glad att jag fick träffa dig ärligt talat. Jag skulle inte vilja ändra det. Men heller inte skulle jag vilja gå tillbaka. För det som är gjort det är gjort. 

Men Anton och jag förblev vänner länge tills vi växte ifrån varandra. Sånt som händer. Men jag är lyckligt lottade som fick känna er båda. ^^

Även i 8an träffade jag Jonte. Han var en liten snäll, rolig, kille med massor av energi. Gud vad jag avgudade dig för att du hade sån energi! Ville bara vara runt dig för du gjorde mig gladare än innan. Du var året yngre än mig men det gjorde mig inget för att jag gillade dig ändå. Du var bara en sån person man inte kan glömma fast man försöker det går inte liksom. ^^

Fortfarande i 8an. Teater tog plats i mitt hjärta.

Personer som nämns Kevin och Elina

Jag började i skolans teater grupp. Har alltid älskat att spela teater men aldrig varit med i en grupp har bara fånat mig på egenhand när alla hemma tittade på. Här träffade jag Elina. Hon var mysig person helt underbar. Och hon lärde mig att stå upp för mig själv. Jag fick lite självförtroende av att stå på en scen inför alla i skolan. Att få vissa dom som mobbade mig att jag inte försvann så enkelt. 

Helt underbart att bli synlig även om det bara var för en dag, 

Men under genrepet träffade jag Kevin. Han hjälpte till med stoplighten ( det är ett ljus som följer en när man går omkring på scen. Den får man röra manuellt ). Jag som trodde det var vår lärare ropade:

- Jag ser knappt vart jag går kan du försöka rikta den rätt?

Fick ett littet

-Förlåt 

tillbaka.

Gud vad jag skämndes just i det ögonblicket. Men jag gick efteråt fram och bad dig om ursäkt. Och efter att ha lärt känna dig föll jag för dig. Jag var kär i dig någon hemskt men du var inte intresserad av mig. Men jag fick ha dig som en vän vilket bara det var underbart. Vi hade kul ihop när vi sprang runt. Som jag ser det nu efteråt. Det var nog bäst att vi bara var vänner. 

För se vi är vänner än. Okej vi har bråkat och så men det har vi tagit oss igenom tack och lov. 

2008 år 9 

Var mest med vårt lilla gäng hade kul. Våra små ider som att läsa konstiga böcker från biblan i oasen nednför ett fönster som hade lektion vilket vi inte visste när vi läste igeom en av de pisamma böckerna. Förren vi hör skratt innefrån...... Pinsamt....

Eller att Nicole slår mig på rumpan och jag i ett försök att jaga henne glider in i en person och sen in i ett par skåp med en hög smäll. 

Det hände mest små saker lixom. Inget större här. 
Men lika underbara är dom för det. ^^

Jag minns när vi tryckte in oss 7 personer i en liten toa för vi gömde oss för en person och bara bevid fanns en handikap toa som vi kunde ha tagit i stället för att trängas. 

Men det hade inte varit lika kul.

En sak till jag minns var att jag fick högst betyg i klassen på en uppgift och beservisen i klassen ville se min uppsatts.... Det var en underbar känsla, jag vissade att jag inte var lika trög som alla trott. 

Som många inte förstår det finns dåliga saker under en period men under samma period kan det hända bra saker med. Men när man är nere så ser man bara allt dåligt. Men jag vet att det finns bra och dåligt. 

Finns kärlek och hat.

Finns ljus och mörker.

Båda sidor behövs för att lägga upp en sann blid och det är det jag gör!

Hoppas alla förstår mig. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag har gått omkring med dessa händelser så länge att det är svårt att säta orden rätt. Jag får väll börja från början okej inte från min födelse utan från min början där allt började gå fel.

Ni får ha tålamod med mig och jag hoppas att detta får folk att stanna upp och innse vad som är rätt och vad som är fel. Om folk har varit med om liknande så vet dom att dom inte är ensamma om det.

Jag kommer nämna folk som jag ska försöka få att läsa detta. För dom ska få se min sida om vad dom gjorde mott mig och vilka konsikvenser det fick. Okej då börjar vi mitt livs resa....

Öland, Mörbylånga Kommun 2006

Jag har just börjat högstadiet. Hade inte många vänner ( lögn jag hade en ) ni förstår jag var mobbad redan vi första klass för jag var tjock och ful. Under sommaren mellan 6an och 7an hade jag gått ner i vikt. Jag träffade lite nya personer som gick i samma klass men ingen av dom verkade tycka om mig direkt.

jag hade min bästa och ända vän i samma klass. Så jag var inte ensam. Men jag var inte omtyckt, några från den gammla klassen pratade lite med mig men mest för dom var osäkra. Man hoppas att saker ska ändras när man börjar en ny skola det man inte tänker på är att ens mobbare även går där....

I ett halvår var allt bra träffade några nya personer som blev mina vänner. Från att ha en vän i världen till ett litet mysigt gäng var en stor men underbar förendring.

Men efter ett halvår verkade det som att det gick in för mina gammla mobbare vem jag var. Så dom började igen. Först var det bara att dom stirrade och skrattade åt mig. Det vat inte så farligt för det gick att tänka att det är inte mig dom menar. Men sen bara några dar började orden komma.... 

Ord som hora, slampa, fula jä*el, värdelös, mm. Man tänker att om man inte gör något så borde dom ge sig eller? 

Inte i mitt fall i alla fall. Dom trodde att jag förlorade mitt självförtroende men det går inte att förlora något man inte hade från början... 

Årskurs 8, 2007 

Några av mobbarna försvann men det gjorde inte saken så jätte mycket bättre. För folk i min egna ålder hade börjat i stället. Men jag lärde mig hur man skulle undvika alla så gott som det går. Jag satt ofta i bibloteket i skolan med dom jag var med.

Jag hade mitt lilla gäng som var bra men att höra saker som slampa och hora när man var oskuld var lite ironiskt till en början men sen när folk hittade mig på nätet och frågade om jag ville knulla med dom. Det var en annan sak. Jag kunde inte göra något.

Sa jag emot kom dom på något värre, sa jag inget alls så fortsatte dom lika lila. Jag sa till mina lärare och dom pratade med mina mobbare och det gjorde saker så himla mycket värre....

dom blev mer påhittigare och många vände sig mott nätet eller i skolan när ingen annan såg något. Jag mådde as dåligt, skolkade, spelade sjuk, hoppade av bussen innan vi var frame vid skolan. Jag gjorde allt för att slippa....
Tills min mamma fick veta det och tvingade i väg mig. Jag kunde inte säga som det var att folk tryckte in mig i hörn och skrek ord i mitt anskite. All den smärtan behövde komma ut, jag kände hur den sprang runt i huden och gjorde mig illamående. Så jag började skärra mig och till en början dolde jag det i skolan, hemma ja för alla. Men efter ett tag så sket jag i om folk i skolan såg det så jag visade upp dom.
Herregud vad mobbarna fick mer ved till brasan. Nu fick jag i stället höra hur patetisk, äcklig. ful, psykistk sjuk jag var. I mitt huvud tänkte jag:

- Nu ljuger dom inte längre i alla fall.....

Isak j din tur!

Men när isak j, från min gammla klass hoppade på mig i bussen. Han skrek från den bakredelen av bussen:

- Evve komigen får jag se på dina handleder och på dina skärrsår, din patetiska, fula jävel!

Efter det kom skratt från alla i bussen och folk kastade skrap, papper, ja tillochmed flaskor i mitt huvud. Så jag satte på mig min luva och min mp3 för att inte höra åtminstonde. Men Isak gav sig inte han satte sig vid mig ungefär 5 min innan jag skulle stiga av. Han sa:

- Du är så ful att du borde ha luvan på dig så alla slipper se ditt fula och äckliga ansikte. 

Jag trodde att om jag sa något skulle ha sluta så jag sa:

- Det är för att jag vill slippa se din fula urna!
Han blev nog arg för han sa:

- Du är en jävla hora som ingen vill ha! Du borde ärligt talat inte änns leva, så ful är du. Hör du det?!
Jag gick av bussen. 

Isak hur tänkte du? Ville du att jag skulle må värre än jag redan gjorde? Varför just jag? jag måde redan dåligt, ville du se hur mycket det tog innan jag föll ihop? Ville du se mig gråta? Ville du ta död på mig? För det var nästan det du gjorde, för tack vare just det du sa om att jag inte borde finnas fick mig att tänka. Jag blev besatt av tanken att förvinna.... Du fick mig att vilja dö. Du fick mig att försöka.......

Mitt första självmordsförsök var.... Hur ska jag säga det? Löjligt. Svalde piller och allt det fick mig att göra var att spy i 3 dagar.... Lyckat va isak? Din önskning gick fel....
Ja isak, just då hatade jag dig så grymt nycket. Jag ärligt talat fantiserde om hur det skulle kännas att sticka en kniv i din mage och vrida om. Det var frestande tanke..... 

Det fick mig många gånger att ta mig igenom dagarna.

Tror du såg mig flina mott dig en gång cch du pekade finger åt mig. I min fanasi knäckte jag av det och skärde halsen av dig. Skrattade över din förblödande kropp och målade hela matsalen i röda sträck med ditt blod. Psykiskt instabilt. Men jävligt kul ska du veta.

Du fick fler personer att hata mig efter det i bussen och fler att skrika saker i ansiktet på mig. Men ingen av dom fick aldrig se mina tårar, int du heller. Besvikelse där? 

Men efter någon vecka slutade du och hittade något bättre. vad det än var så var jag glad för minns du inte att du, jag och Edward var bästa vänner på dagiset i algutsrum när vi var små? Det gör jag.

Jag hade bilder på oss i en bok och hade jag visat någon i skolan det så hade du blivit mobbad för att du kände mig. Vet du varför jag inte gjorde det? För jag var inte som du. Jag var bättre. Nu ska vi lämna dig isak, så du behöver inte läsa mer om du inte vill veta vad alla andra gjorde? Vad Fanny gjorde....

Fanny din tur nu.....

Minns inte exakt i 8an det var men det var på hösten i alla fall, när du skrev på nätet att du var ledsen över vad du hade gjort mott mig. Över att du kallade mig namn och skrattade åt mig. Och att du ville bli vän med mig. Så vi skrev att vi skulle ses i färjestaden efter skolan en fredag. Så jag åkte dit och väntade, väntade och väntade efter 2 timmar drog jag. Du lurade mig....

Var det kul? Värt det? Vad fick du ut av det? Skrattade du med Jessie, Sara, Bella och carro så ni storknade? JAg trodde alltid i det bästa av folk. Även i dig. Jag trodde att du inte var så genom rutten ändå. Jag hoppas för din skull att det var värt det! 
Fär i skolan blev Jessie, Bella, Carro, Sara, och alla dom du hängde med värre mot mig. Skrattade och sa ord bakom min rygg som skulle verka som att jag inte skulle höra men jag hörde er! Alla jävla ord!!

Varenda jävla gång! Jag var en nörd, en slampa, ful och äcklig!! Jag hatade er så mycket att änns änns fantisera om hur jag kunde döda er var onödigt. Det räckte med att önska det varje gång jag såg er.... Men några av er bad om ursäkt år efter och trodde jag skulle bli, vad då överlycklig? Hahah nej ni att vara en i ert gäng ville jag aldrig.

Har bara lite saker att upplysa er om. Vad ni än sa eller gjorde var ni inget allas knappt luft bara fragment från förr. Inget mer änn så. Jag slutatde 8an....

År 9, 2008

Detta var en bra tid de flesta slutade bry sig om jag fanns där eller inte. Men det ingen såg var det som fanns inom mig. Alla tankar om livet och mer vanligt döden blev för mycket. 

För ofta tänkte jag på det. Jag skärrde mig fortfarande men mer för att jag blev beroende av det. Jag kännde hur jag behövde göra det för att kunna somna för att klara att andas....
Konstigt men det tog över mig ett tag.

Jag skärrde mig hemma, i skolan, på bussen ja när jag än kunde när ingen såg mig. Jag ville se blodet och jag ville ha ont någon mer stans än i hjärtat. För jag hade allt skit ni hade gjort och alla andra med inom mig. Och varje natt fick jag uppleva det om, om, om och om igen. Några sa lite ord i skolan men inget stort eller ovanligt. Inget jag redan hört flera gånger. Men jag ville inte finnas allt som sakgt och gjort  det fick mig att ge upp. Att vilja försvinna. Vad folk än sa för positiva saker hade jag för länge sedan slutat att tro dom. 

Tiden går ca 3 månader innan jag ska sluta skolan kommer några och slår mig många gånger och hårt. Dom sa:

1an - Du är inget värt!

2an - komigen va inte så patetisk ställ dig upp eller vågar du inte ditt äckel?

Alla skrattar....
1 slag, 2, 3,4,5,6,7,8,9, fortare och fler slår på samma gång att jag inte kan ränka dom. Efter ett tag som känns som timmar domnas kroppen av och när någon av dom säger:

- Fy fan vad du är patetisk som bara ligger och ta emot.

Hahah det är nog det du gör när alla sätter på dig mer. Om det finns någon som änns vill det!!

aLLT DET GÖR MIG ARG, SÅ FRUKTANSVÄRT ARG. jAG VAR FORTFARANDE OSKULD VAD HADE DOM FÖR RÄTT ATT PRATA OM MIG SOM DOM KÄNDE MIG? vAD HADE DOM FÖR RÄTT ATT ÄNNS RÖRA VID MIG? vAD I HELVETE HADE JAG GJORT DOM? 

aLLT GICK SÅ FORT ATT DET ÄR SUDDIGT MEN DET JAG MINNS ÄR ATT MEDAN JAG FÖRSÖKER RESA MIG, SPARKAR NÅGON MIG I MAGEN ATT JAG FALLER NER IGEN. aLLA SKRATTAR SÅ MYCKET ATT ÄVEN JAG GÖR DET NÄR JAG STÄLLER MIG UPP. jAG KÄNDE BLODSMAKEN I MUNNEN OCH HALVA KROPPEN FICK JAG INGET GREP OM .

dET VAR SOM ATT DEN INTE FANNS LÄNGRE. eN DEL JAG INTE HADE DEN SATT BARA DÄR. äNDÅ LYCKADES JAG SLÅ DEN FÖRSTA SÅ HÅRD ATT DET KNAKADE. i MIG ELLER HONOM VET JAG INTE, TVÅ PERSONER SLITER TAG I MINA ARMAR TVINGAR MIG ATT SLUTA RÖRA MIG MEDANS EN TREDJE DRAR TAG I MITT HÅR. dEN FJÄRDE SLÅR MIG ÖVER KÄFTEN. 

nÄR JAG KNÄNDE SMÄRTAN GICK DEN RAKT IN I KÄKBENET. aLLA PERSONERNA SKRATTADE ÅT MIG NÄR JAG BLEV SLAPP. jAG SKAKADE SÅ MYCKET ATT JAG INTE HADE KONTROLL. dOM TRODDE NOG ATT JAG GRÄTT MEN NÄR ALLA HADE SLÄPPT MIG OCH JAG ÅTER VAR PÅ MARKEN MÄRKTE DOM ATT JAG SKRATTADE. 

CHOCKEN ÖVER ALLT FICK MIG ATT GÖRA DET. Men jag stälde mig upp och slog, klöste, bet i allt jag kom åt. Dom skrek psykfall och lämnade mig. 
Jag minns att när jag var ensam kollade jag om något var sönder. men jag var hel. Blåslagen på magen och revbenen som värst men annars kunde jag inte klaga. 

Det var min värsta händelse. Och jag hade aldrig sätt personerna innan och hur dom viste vem jag var det är något jag undrar över änn i dag. 
Jag skärrde mig djupare och mer, mer,mer än jag gjort innan. För nu var det inte bara ett behov utan ett måste. Jag behövde det för att glömma. 

Detta var min första del av allt och mer kommer snart och inom kort! Håll koll om ditt namn kommer upp!