Okej nu det det som hände under samma period fast det som var bra. Här kommer även personer nämnas. Men för en bra anledning. Några av dom fick mig att hoppas, att vilja leva, att hoppas. Denna är om vänskap och kärlek.

höst 2006 första dan på nya skolan. 

Personer som nämns Nicole och Jerry.

Jag hade varit så nervös över att få börja i en ny skolan att jag knappt sovit alls. På första bussturen till skolan satt jag med min bästa vän Nicole. Hon är snäll, söt och rolig. Vi har kännt varandra sedan förskolan. Vi pratade om hur nervösa vi var om hur vi hoppas att det ska bli. Hon hoppades på att det fanns söta pojkar där. Och för henne fanns det det. 
Men jag hade under vår besök i 6an sätt en kille som var helt underbar. Han såg bra ut och allt jag visste var att hans namn var Jerry. 
Så jag och Nicole hittar vart vi ska och första dan i skolan gick fört förbi. 

Nicole tack för att du alltid fanns och finns där för mig. Du kommer nog bli nämnd några hundra gånger :)

Jag såg inte Jerry första dan eller första veckan. 

Några veckor in i skolan såg jag honom för första gången sedan i nian. Jag trodde knappt mina ögon. Men mer tid gick och jag fastnade för honom mer och mer, Fast jag inte visste något om honom. Jag letade upp honom på nätet och fick kontakt med honom där. Det var Nicole som hade hjälpt mig att hitta honom. 

Sommare mellan 7an och 8an hade vi en liten fling som höll i 1,5 vecka, Men efter det var jag inte lika efter honom.

Nicole jagade söta killar genom att förfölja dom runt i skolan. Det var rätt kul. Kändes spänande och barnsligt nog förbjudet xD 

Fast jag älskade det, fast det inte var jag som tyckte om dom.

Men det var vårtat lila dagliga äventyr och jag avgudade varje konstig ide du fick. 

För i allt dåligt så fanns det bra saker och du gav mig dom. 

I 8an träffade jag nya personer. 

Personer som nämns Frida, Lollo, Sandra, Jennie, Jenny, Anton och Tom

Först var Frida. Jag gick baklänges och gick in i henne av en slump. En lycklig slump. Jag bad om ursäkt och gick vidare. Sen träffade jag Lollo som jag och Nicole blev snabbt vänner med och genom henne fick jag lära känna Frida. Konstig slump men en lycklig sådan. 
Lite efter det träffade jag Sandra, Jennie och Jenny. Tre underbara personer som jag fick dela massor av bra skratt och minnen av. 
Det var vi igenom skansen. Det kom till folk och folk försvann. Sånt som händer. Men det var vi som höll ihop mest. 

Efter jag börjat skärra mig fick ni mig att försöka sluta men viktigast sa ni att jag var en bra person och att alla andra hade fel, Det fick mig att stå ut längre och fick mig att våga hoppas i mellan åt. Ni stod för min lycka och mitt hopp. Ni var de bästa vännerna jag kunde ha. Ni fick mig att skratta och le fast jag var trasig innuti och kände smärtan från mitt hjärta. 

Men även i 8an träffade jag Anton och Tom. Anton var då Jennies kille och han var rolig att prata med. Jag föll för Tom senare och det var väll inte det lyckligast förhållandet men ett tag var det bra. Jag var glad, förlåt Tom jag är glad att jag fick träffa dig ärligt talat. Jag skulle inte vilja ändra det. Men heller inte skulle jag vilja gå tillbaka. För det som är gjort det är gjort. 

Men Anton och jag förblev vänner länge tills vi växte ifrån varandra. Sånt som händer. Men jag är lyckligt lottade som fick känna er båda. ^^

Även i 8an träffade jag Jonte. Han var en liten snäll, rolig, kille med massor av energi. Gud vad jag avgudade dig för att du hade sån energi! Ville bara vara runt dig för du gjorde mig gladare än innan. Du var året yngre än mig men det gjorde mig inget för att jag gillade dig ändå. Du var bara en sån person man inte kan glömma fast man försöker det går inte liksom. ^^

Fortfarande i 8an. Teater tog plats i mitt hjärta.

Personer som nämns Kevin och Elina

Jag började i skolans teater grupp. Har alltid älskat att spela teater men aldrig varit med i en grupp har bara fånat mig på egenhand när alla hemma tittade på. Här träffade jag Elina. Hon var mysig person helt underbar. Och hon lärde mig att stå upp för mig själv. Jag fick lite självförtroende av att stå på en scen inför alla i skolan. Att få vissa dom som mobbade mig att jag inte försvann så enkelt. 

Helt underbart att bli synlig även om det bara var för en dag, 

Men under genrepet träffade jag Kevin. Han hjälpte till med stoplighten ( det är ett ljus som följer en när man går omkring på scen. Den får man röra manuellt ). Jag som trodde det var vår lärare ropade:

- Jag ser knappt vart jag går kan du försöka rikta den rätt?

Fick ett littet

-Förlåt 

tillbaka.

Gud vad jag skämndes just i det ögonblicket. Men jag gick efteråt fram och bad dig om ursäkt. Och efter att ha lärt känna dig föll jag för dig. Jag var kär i dig någon hemskt men du var inte intresserad av mig. Men jag fick ha dig som en vän vilket bara det var underbart. Vi hade kul ihop när vi sprang runt. Som jag ser det nu efteråt. Det var nog bäst att vi bara var vänner. 

För se vi är vänner än. Okej vi har bråkat och så men det har vi tagit oss igenom tack och lov. 

2008 år 9 

Var mest med vårt lilla gäng hade kul. Våra små ider som att läsa konstiga böcker från biblan i oasen nednför ett fönster som hade lektion vilket vi inte visste när vi läste igeom en av de pisamma böckerna. Förren vi hör skratt innefrån...... Pinsamt....

Eller att Nicole slår mig på rumpan och jag i ett försök att jaga henne glider in i en person och sen in i ett par skåp med en hög smäll. 

Det hände mest små saker lixom. Inget större här. 
Men lika underbara är dom för det. ^^

Jag minns när vi tryckte in oss 7 personer i en liten toa för vi gömde oss för en person och bara bevid fanns en handikap toa som vi kunde ha tagit i stället för att trängas. 

Men det hade inte varit lika kul.

En sak till jag minns var att jag fick högst betyg i klassen på en uppgift och beservisen i klassen ville se min uppsatts.... Det var en underbar känsla, jag vissade att jag inte var lika trög som alla trott. 

Som många inte förstår det finns dåliga saker under en period men under samma period kan det hända bra saker med. Men när man är nere så ser man bara allt dåligt. Men jag vet att det finns bra och dåligt. 

Finns kärlek och hat.

Finns ljus och mörker.

Båda sidor behövs för att lägga upp en sann blid och det är det jag gör!

Hoppas alla förstår mig. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag har gått omkring med dessa händelser så länge att det är svårt att säta orden rätt. Jag får väll börja från början okej inte från min födelse utan från min början där allt började gå fel.

Ni får ha tålamod med mig och jag hoppas att detta får folk att stanna upp och innse vad som är rätt och vad som är fel. Om folk har varit med om liknande så vet dom att dom inte är ensamma om det.

Jag kommer nämna folk som jag ska försöka få att läsa detta. För dom ska få se min sida om vad dom gjorde mott mig och vilka konsikvenser det fick. Okej då börjar vi mitt livs resa....

Öland, Mörbylånga Kommun 2006

Jag har just börjat högstadiet. Hade inte många vänner ( lögn jag hade en ) ni förstår jag var mobbad redan vi första klass för jag var tjock och ful. Under sommaren mellan 6an och 7an hade jag gått ner i vikt. Jag träffade lite nya personer som gick i samma klass men ingen av dom verkade tycka om mig direkt.

jag hade min bästa och ända vän i samma klass. Så jag var inte ensam. Men jag var inte omtyckt, några från den gammla klassen pratade lite med mig men mest för dom var osäkra. Man hoppas att saker ska ändras när man börjar en ny skola det man inte tänker på är att ens mobbare även går där....

I ett halvår var allt bra träffade några nya personer som blev mina vänner. Från att ha en vän i världen till ett litet mysigt gäng var en stor men underbar förendring.

Men efter ett halvår verkade det som att det gick in för mina gammla mobbare vem jag var. Så dom började igen. Först var det bara att dom stirrade och skrattade åt mig. Det vat inte så farligt för det gick att tänka att det är inte mig dom menar. Men sen bara några dar började orden komma.... 

Ord som hora, slampa, fula jä*el, värdelös, mm. Man tänker att om man inte gör något så borde dom ge sig eller? 

Inte i mitt fall i alla fall. Dom trodde att jag förlorade mitt självförtroende men det går inte att förlora något man inte hade från början... 

Årskurs 8, 2007 

Några av mobbarna försvann men det gjorde inte saken så jätte mycket bättre. För folk i min egna ålder hade börjat i stället. Men jag lärde mig hur man skulle undvika alla så gott som det går. Jag satt ofta i bibloteket i skolan med dom jag var med.

Jag hade mitt lilla gäng som var bra men att höra saker som slampa och hora när man var oskuld var lite ironiskt till en början men sen när folk hittade mig på nätet och frågade om jag ville knulla med dom. Det var en annan sak. Jag kunde inte göra något.

Sa jag emot kom dom på något värre, sa jag inget alls så fortsatte dom lika lila. Jag sa till mina lärare och dom pratade med mina mobbare och det gjorde saker så himla mycket värre....

dom blev mer påhittigare och många vände sig mott nätet eller i skolan när ingen annan såg något. Jag mådde as dåligt, skolkade, spelade sjuk, hoppade av bussen innan vi var frame vid skolan. Jag gjorde allt för att slippa....
Tills min mamma fick veta det och tvingade i väg mig. Jag kunde inte säga som det var att folk tryckte in mig i hörn och skrek ord i mitt anskite. All den smärtan behövde komma ut, jag kände hur den sprang runt i huden och gjorde mig illamående. Så jag började skärra mig och till en början dolde jag det i skolan, hemma ja för alla. Men efter ett tag så sket jag i om folk i skolan såg det så jag visade upp dom.
Herregud vad mobbarna fick mer ved till brasan. Nu fick jag i stället höra hur patetisk, äcklig. ful, psykistk sjuk jag var. I mitt huvud tänkte jag:

- Nu ljuger dom inte längre i alla fall.....

Isak j din tur!

Men när isak j, från min gammla klass hoppade på mig i bussen. Han skrek från den bakredelen av bussen:

- Evve komigen får jag se på dina handleder och på dina skärrsår, din patetiska, fula jävel!

Efter det kom skratt från alla i bussen och folk kastade skrap, papper, ja tillochmed flaskor i mitt huvud. Så jag satte på mig min luva och min mp3 för att inte höra åtminstonde. Men Isak gav sig inte han satte sig vid mig ungefär 5 min innan jag skulle stiga av. Han sa:

- Du är så ful att du borde ha luvan på dig så alla slipper se ditt fula och äckliga ansikte. 

Jag trodde att om jag sa något skulle ha sluta så jag sa:

- Det är för att jag vill slippa se din fula urna!
Han blev nog arg för han sa:

- Du är en jävla hora som ingen vill ha! Du borde ärligt talat inte änns leva, så ful är du. Hör du det?!
Jag gick av bussen. 

Isak hur tänkte du? Ville du att jag skulle må värre än jag redan gjorde? Varför just jag? jag måde redan dåligt, ville du se hur mycket det tog innan jag föll ihop? Ville du se mig gråta? Ville du ta död på mig? För det var nästan det du gjorde, för tack vare just det du sa om att jag inte borde finnas fick mig att tänka. Jag blev besatt av tanken att förvinna.... Du fick mig att vilja dö. Du fick mig att försöka.......

Mitt första självmordsförsök var.... Hur ska jag säga det? Löjligt. Svalde piller och allt det fick mig att göra var att spy i 3 dagar.... Lyckat va isak? Din önskning gick fel....
Ja isak, just då hatade jag dig så grymt nycket. Jag ärligt talat fantiserde om hur det skulle kännas att sticka en kniv i din mage och vrida om. Det var frestande tanke..... 

Det fick mig många gånger att ta mig igenom dagarna.

Tror du såg mig flina mott dig en gång cch du pekade finger åt mig. I min fanasi knäckte jag av det och skärde halsen av dig. Skrattade över din förblödande kropp och målade hela matsalen i röda sträck med ditt blod. Psykiskt instabilt. Men jävligt kul ska du veta.

Du fick fler personer att hata mig efter det i bussen och fler att skrika saker i ansiktet på mig. Men ingen av dom fick aldrig se mina tårar, int du heller. Besvikelse där? 

Men efter någon vecka slutade du och hittade något bättre. vad det än var så var jag glad för minns du inte att du, jag och Edward var bästa vänner på dagiset i algutsrum när vi var små? Det gör jag.

Jag hade bilder på oss i en bok och hade jag visat någon i skolan det så hade du blivit mobbad för att du kände mig. Vet du varför jag inte gjorde det? För jag var inte som du. Jag var bättre. Nu ska vi lämna dig isak, så du behöver inte läsa mer om du inte vill veta vad alla andra gjorde? Vad Fanny gjorde....

Fanny din tur nu.....

Minns inte exakt i 8an det var men det var på hösten i alla fall, när du skrev på nätet att du var ledsen över vad du hade gjort mott mig. Över att du kallade mig namn och skrattade åt mig. Och att du ville bli vän med mig. Så vi skrev att vi skulle ses i färjestaden efter skolan en fredag. Så jag åkte dit och väntade, väntade och väntade efter 2 timmar drog jag. Du lurade mig....

Var det kul? Värt det? Vad fick du ut av det? Skrattade du med Jessie, Sara, Bella och carro så ni storknade? JAg trodde alltid i det bästa av folk. Även i dig. Jag trodde att du inte var så genom rutten ändå. Jag hoppas för din skull att det var värt det! 
Fär i skolan blev Jessie, Bella, Carro, Sara, och alla dom du hängde med värre mot mig. Skrattade och sa ord bakom min rygg som skulle verka som att jag inte skulle höra men jag hörde er! Alla jävla ord!!

Varenda jävla gång! Jag var en nörd, en slampa, ful och äcklig!! Jag hatade er så mycket att änns änns fantisera om hur jag kunde döda er var onödigt. Det räckte med att önska det varje gång jag såg er.... Men några av er bad om ursäkt år efter och trodde jag skulle bli, vad då överlycklig? Hahah nej ni att vara en i ert gäng ville jag aldrig.

Har bara lite saker att upplysa er om. Vad ni än sa eller gjorde var ni inget allas knappt luft bara fragment från förr. Inget mer änn så. Jag slutatde 8an....

År 9, 2008

Detta var en bra tid de flesta slutade bry sig om jag fanns där eller inte. Men det ingen såg var det som fanns inom mig. Alla tankar om livet och mer vanligt döden blev för mycket. 

För ofta tänkte jag på det. Jag skärrde mig fortfarande men mer för att jag blev beroende av det. Jag kännde hur jag behövde göra det för att kunna somna för att klara att andas....
Konstigt men det tog över mig ett tag.

Jag skärrde mig hemma, i skolan, på bussen ja när jag än kunde när ingen såg mig. Jag ville se blodet och jag ville ha ont någon mer stans än i hjärtat. För jag hade allt skit ni hade gjort och alla andra med inom mig. Och varje natt fick jag uppleva det om, om, om och om igen. Några sa lite ord i skolan men inget stort eller ovanligt. Inget jag redan hört flera gånger. Men jag ville inte finnas allt som sakgt och gjort  det fick mig att ge upp. Att vilja försvinna. Vad folk än sa för positiva saker hade jag för länge sedan slutat att tro dom. 

Tiden går ca 3 månader innan jag ska sluta skolan kommer några och slår mig många gånger och hårt. Dom sa:

1an - Du är inget värt!

2an - komigen va inte så patetisk ställ dig upp eller vågar du inte ditt äckel?

Alla skrattar....
1 slag, 2, 3,4,5,6,7,8,9, fortare och fler slår på samma gång att jag inte kan ränka dom. Efter ett tag som känns som timmar domnas kroppen av och när någon av dom säger:

- Fy fan vad du är patetisk som bara ligger och ta emot.

Hahah det är nog det du gör när alla sätter på dig mer. Om det finns någon som änns vill det!!

aLLT DET GÖR MIG ARG, SÅ FRUKTANSVÄRT ARG. jAG VAR FORTFARANDE OSKULD VAD HADE DOM FÖR RÄTT ATT PRATA OM MIG SOM DOM KÄNDE MIG? vAD HADE DOM FÖR RÄTT ATT ÄNNS RÖRA VID MIG? vAD I HELVETE HADE JAG GJORT DOM? 

aLLT GICK SÅ FORT ATT DET ÄR SUDDIGT MEN DET JAG MINNS ÄR ATT MEDAN JAG FÖRSÖKER RESA MIG, SPARKAR NÅGON MIG I MAGEN ATT JAG FALLER NER IGEN. aLLA SKRATTAR SÅ MYCKET ATT ÄVEN JAG GÖR DET NÄR JAG STÄLLER MIG UPP. jAG KÄNDE BLODSMAKEN I MUNNEN OCH HALVA KROPPEN FICK JAG INGET GREP OM .

dET VAR SOM ATT DEN INTE FANNS LÄNGRE. eN DEL JAG INTE HADE DEN SATT BARA DÄR. äNDÅ LYCKADES JAG SLÅ DEN FÖRSTA SÅ HÅRD ATT DET KNAKADE. i MIG ELLER HONOM VET JAG INTE, TVÅ PERSONER SLITER TAG I MINA ARMAR TVINGAR MIG ATT SLUTA RÖRA MIG MEDANS EN TREDJE DRAR TAG I MITT HÅR. dEN FJÄRDE SLÅR MIG ÖVER KÄFTEN. 

nÄR JAG KNÄNDE SMÄRTAN GICK DEN RAKT IN I KÄKBENET. aLLA PERSONERNA SKRATTADE ÅT MIG NÄR JAG BLEV SLAPP. jAG SKAKADE SÅ MYCKET ATT JAG INTE HADE KONTROLL. dOM TRODDE NOG ATT JAG GRÄTT MEN NÄR ALLA HADE SLÄPPT MIG OCH JAG ÅTER VAR PÅ MARKEN MÄRKTE DOM ATT JAG SKRATTADE. 

CHOCKEN ÖVER ALLT FICK MIG ATT GÖRA DET. Men jag stälde mig upp och slog, klöste, bet i allt jag kom åt. Dom skrek psykfall och lämnade mig. 
Jag minns att när jag var ensam kollade jag om något var sönder. men jag var hel. Blåslagen på magen och revbenen som värst men annars kunde jag inte klaga. 

Det var min värsta händelse. Och jag hade aldrig sätt personerna innan och hur dom viste vem jag var det är något jag undrar över änn i dag. 
Jag skärrde mig djupare och mer, mer,mer än jag gjort innan. För nu var det inte bara ett behov utan ett måste. Jag behövde det för att glömma. 

Detta var min första del av allt och mer kommer snart och inom kort! Håll koll om ditt namn kommer upp!